Efter några steg såg han likgiltigt på kortet. Överraskad vände han på det och tittade intresserat på det en gång till. Den ena sidan var blank, på den andra stodo tre ord skrivna med bläck: “Den gröna dörren”. Och så såg Rudolf hur en herre tre steg framför honom kastade bort det kort han fått av negern. Rudolf tog upp det. Där stodo tandläkarens namn och adress tryckta samt den vanliga förteckningen över “plomber”, “bryggor” och “kronor” jämte fagra löften om “smärtfri behandling”.
Den äventyrsälskande pianoförsäljaren stannade i hörnet och funderade … Så gick han tvärs över gatan, fortsatte ett kvarter nedåt, gick tillbaka över gatan och slöt sig ånyo till folkströmmen på andra sidan. Utan att låtsas lägga märke till negern då han andra gången passerade honom, tog han vårdslöst emot kortet som stacks i hans hand. Tio steg längre bort undersökte han det. Med samma stil som på det första kortet stod även på detta: “Den gröna dörren”. Tre eller fyra kort lågo på trottoaren bortkastade av människor som passerat både före och efter honom. De hade fallit med den blanka sidan uppåt. Rudolf vände dem rätt. På vartenda ett stod det tryckta meddelandet om tandläkarmottagningen.
Det var sällan Den Store Anden Äventyr två gånger behövde ge ett tecken åt sin trogne anhängare Rudolf Steiner. Men nu hade detta skett, och klotet befann sig i rullning.
Rudolf promenerade långsamt tillbaka till det ställe, där den kolossale negern stod vid utställningsskåpet med de klapprande tänderna. Denna gång fick han inget kort, när han gick förbi. Trots sin iögonfallande och löjliga kostym uppträdde etiopiern med en naturlig barbarisk värdighet där han elegant erbjöd kort åt några, medan han lät andra gå förbi oantastade. Ungefär två gånger i minuten nynnade han hest någonting obegripligt, i stil med busskonduktörernas mummel eller tragisk opera. Och
314
