tag. Vad kunde inte döljas bakom dessa gröna bräder? Hasardspelare i full sysselsättning; lömska banditer gillrande sina fällor med infernalisk skicklighet; skönhet dyrkande tapperhet och därför redo att vinnas av den; fara, död, älskog, besvikelse, groteskhet — allt detta kunde komma att utgöra svaret på den oförvägna knackningen.
Det hördes ett svagt prassel innanför, och dörren öppnades långsamt. Där stod, vit i ansiktet och osäker på benen, en knappt tjugoårig flicka. Hon släppte greppet om dörrhandtaget och vacklade till, sökande stöd med ena handen. Rudof fick tag i henne och lade henne på den sjaskiga schäslongen vid väggen. Han stängde dörren och kastade en hastig blick omkring sig i skenet av den fladdrande gaslågan. Rummet vittnade om snygghet men ytterlig fattigdom.
Flickan låg stilla som om hon vore avsvimmad. Rudolf såg sig oroligt omkring efter hjälp men det fanns ingen i närheten. Han började fläkta på henne med sin hatt. Det lyckades bra, ty han slog henne på näsan med brättet så att hon öppnade ögonen. Och då såg den unge mannen att just hennes ansikte var det enda som saknades i hans hjärtas galleri av dyrbara porträtt. De rättframma grå ögonen, den lilla näsan, som helt spotskt pekade uppåt en liten smula, det kastanjebruna håret, som lockade sig likt vildvinets klängen; allt föreföll honom såsom mödans sanna lön och det lyckliga slutet på alla hans äventyr. Men ansiktet var sorgligt magert och blekt. Flickan såg lugnt på honom och smålog.
— Jag svimmade visst, sade hon matt. Ja, vem skulle inte ha gjort det? Försök vara utan mat i tre dagar, så får ni se.
— Ach Gott! utbrast Rudolf och rusade upp. Vänta, jag kommer strax tillbaka!
Han sprang ut genom den gröna dörren och nedför trapporna. Inom tjugo minuter hade han återvänt och gav dörren en spark med foten för att flickan skulle
316
