öppna. Med bägge armarna omfamnade han ett urval varor från specerihandlaren och restaurangen i bottenvåningen. Han lade dem på bordet — bröd och smör, kallt kött, kakor, pastejer, pickles, ostron, stekt kyckling, en flaska mjölk och en annan med brännhett te.
— Det är ju löjligt, orerade Rudolf, att gå utan mat så där! Ni får lov att sluta upp med att slå såna originella vad. Middagen är serverad. Han hjälpte henne att sätta sig på en stol vid bordet och frågade: Finns det någon kopp till teet? — På hyllan vid fönstret, svarade hon. När han vände sig om med koppen såg han hur hon med ögonen strålande av förtjusning grep sig an med en stor inlagd gurka, som hon med kvinnans ofelbara instinkt hade petat fram ur paketen. Skrattande tog han den ifrån henne och hällde koppen full med mjölk. — Drick det här först, befallde han, sen skall ni få litet te och sen en kycklingvinge. Om ni är riktigt snäll, får ni en gurka i morgon. Och nu skall vi äta middag, ifall ni tillåter mig att vara er gäst.
Han drog till sig den andra stolen. Teet livade upp flickan och återgav henne litet färg. Hon började äta med ett slags städad glupskhet som ett utsvultet djur. Hon tycktes betrakta den unge mannens närvaro och hans hjälpsamhet som en naturlig sak — inte såsom om hon utan vidare hade ignorerat vanligt skick och bruk, men likt en som befinner sig i så stort betryck att han kan skjuta all förkonstling åt sidan till förmån för det rent mänskliga. Men småningom, med det återvändande välbefinnandet, kom också känslan för de små konventionella ting som höra till. Och så började hon berätta sin lilla historia för honom. Det var en av de tusen som staden varje dag gäspar åt — butiksflickans historia om otillräcklig lön, ytterligare reducerad av “böter”, som skola öka affärens intäkter; om förlorad tid på grund av sjukdom; och sedan förlorad anställning, förlorat hopp och — äventyrets knackning på den gröna dörren.
