Butiksfrökens bröllopsresa
Det fanns 3 000 flickor i det stora varuhuset. Masie var en av dem. Hon var aderton år och stod bakom disken i avdelningen för herrhandskar. Här fick hon en ingående kännedom om två arter av människosläktet — det slags herrar, som köper sina handskar i ett varuhus, och det slags damer, som köper handskar åt beklagansvärda herrar. Utom denna vidsträckta kunskap om den mänskliga naturen hade Masie även förvärvat sig en annan sorts kunskap. Hon hade lyssnat till den öppet förkunnade visdomen hos 2999 andra flickor och hade bevarat den i en hjärna lika förtegen och försiktig som en malteserkatts. Måhända hade naturen, som förutsåg att hon skulle komma att sakna kloka rådgivare, parat hennes skönhet med förslagenhet, liksom den har begåvat silverräven, ägaren till det över alla andra åtrådda pälsverket, med extra listighet.
Ty Masie var vacker. Hon var en gyllenblond skönhet med den oberörda hållningen hos en dam som rör till en kakdeg i ett skyltfönster. Hon stod bakom sin disk i varuhuset, och då en kund knöt sin hand för måttagning tänkte han på Hebe, och då han igen såg på henne, undrade han hur det kom sig att hon hade Minervas ögon.
Då inspektören inte såg åt Masies håll tuggade hon på tutti frutti, då han gjorde det blickade hon upp i taket som vore det himmelens skyar och smålog drömmande.
Detta är butiksflickans speciella småleende, och jag råder er att sky det, om ni inte är utrustad med ett väl bepansrat hjärta, karameller och intresse för Kupidos
320
