Masie kände männen — i synnerhet dem som köpa handskar. Utan tvekan såg hon honom småleende rakt i ögonen och svarade:
— Visst. Ni ser ut att vara hygglig. Jag brukar visserligen inte i allmänhet gå ut med främmande herrar. Det är inte passande. När skulle ni vilja träffa mig?
— Så snart som möjligt, sade Carter. Om ni ville tillåta mig att göra visit i ert hem —
Masie skrattade melodiskt. — Bevare mig, nej då, sade hon med eftertryck. Ni skulle bara se vår lägenhet. Vi är fem stycken i tre rum. Jag skulle just vilja se mammas min, om jag tog en herre med mig hem.
— Varsomhelst då, sade den förälskade Carter, där det passar er —
— Jag vet, sade Masie och hennes persikolika ansikte lyste upp som om hon fått en ljus idé, torsdag kväll skulle jag tro passar mig bra. Vad säger ni om att träffas vid hörnet av Åttonde avenyn och Fyrtioåttonde gatan klockan halv åtta, jag bor alldeles i närheten. Men jag måste vara hemma igen klockan elva. Mamma låter mig aldrig vara ute efter elva.
Carter lovade tacksamt att infinna sig på den utsatta mötesplatsen, och skyndade sedan att söka upp sin mor, som såg sig om efter honom för att få hans godkännande av hennes inköp av en Diana i brons.
En försäljerska med små ögon och trubbnäsa drev förbi Masie med ett vänskapligt grin.
— Hade du flax hos noblessen, Masie? frågade hon familjärt.
— Han bad om tillåtelse att göra visit, svarade Masie förnämt, i det hon stack Carters visitkort innanför blusen.
— Tillåtelse att göra visit! upprepade den andra fnittrande. Sa han nånting om middag på Waldorf och en tur i hans bil efteråt?
— Äsch, håll klaffen, sade Masie i trött ton. Du är allt van vid flotta kavaljerer, förstår sej. Du har hållit
