Ödets vägar
Sången hade tystnat. Orden voro Davids, melodien en känd folkvisas. Sällskapet kring värdshusbordet gav sitt bifall ljudligt till känna, ty den unge skalden betalade vinet. Endast notarien, monsieur Papineau, skakade litet på huvudet åt verserna, för han var en beläst man och hade inte druckit med de andra.
David trädde ut på bygatan, där nattluften förjagade vinångorna från hans huvud. Och då kom han ihåg att han och Yvonne hade grälat i dag och att han beslutat lämna sitt hem den kvällen för att söka ära och berömmele i den stora vida världen.
— När mina dikter är på allas läppar, sade han uppmuntrande till sig själv, skall hon kanske ångra de hårda ord hon sagt i dag.
Med undantag för nattsuddarna på värdshuset hade byns invånare gått till vila. David gick helt tyst in i sitt rum i en liten tillbyggnad till faderns stuga och packade in sina få kläder i ett knyte. Detta trädde han på en käpp och började att vandra den väg som ledde bort från Vernoy.
Han gick förbi sin fars fårhjord, som nu på natten var inne i sin fålla — dessa får som han dagligen vaktat och som fått springa åt alla håll, medan han skrev vers på papperslappar. Han såg ännu ljus i Yvonnes fönster och kände plötsligt sitt beslut vackla. Kanske det där ljusskenet betydde att hon låg sömnlös och ångrade sin häftighet och att hon alltså i morgon … Men nej, han hade ju bestämt sig. Vernoy var intet ställe för honom. Där fanns inte en enda som förstod honom. Längre fram på denna väg låg hans öde och hans framtid.
