En god mil gick vägen, rak som en fåra på en åker, fram genom den nattliga, månbelysta bygden. I byn trodde de att vägen gick till Paris allra minst. Och Paris — det ordet viskade skalden ofta för sig själv, där han gick. Aldrig förr hade David varit så långt från Vernoy.
Vägen till vänster
En god mil gick vägen rakt fram, men sedan blev det villsamt. Den slutade i en större och bredare väg som gick vinkelrätt emot den. David stod en stund oviss och valde sedan vägen till vänster.
På denna större landsväg syntes färska hjulspår i dammet. En halvtimme senare visade det sig att de härrörde från en stor och tung vagn, som kört ned och fastnat i en liten bäck nedanför en backe. Körsvennen och förridarna skreko och drogo i hästarnas betsel. Uppe på vägen stodo en reslig, svartklädd man och en smärt, välväxt dam, som var insvept i en lång, ljus kappa.
David såg hur fumligt tjänarna buro sig åt. Han tog helt lugnt ledningen över dem. Han tillsade förridarna att låta bli att skrika på hästarna och i stället använda all sin kraft på hjulen. Endast körsvennen manade på djuren med sin välkända röst. David själv sköt på med hela sin kraft, och med samfällda ansträngningar fingo de den tunga vagnen upp på fast mark. Förridarna stego till häst igen.
David stod ett ögonblick tveksam. Den store reslige mannen vinkade åt honom.
— Stig upp i vagnen, sade han med en röst som var lika kraftfull som han själv, men förfinad genom uppfostran och vana. En sådan röst var det bara att lyda. Hur kort den unge skaldens tvekan än var, förkortades den dock ytterligare genom ett upprepande av befallningen. David steg upp på fotsteget. I mörkret såg han
336
