Det rum de kommo in i var värdshusets långa matsal. Ett stort ekbord sträckte sig genom hela rummet. Den storväxte adelsmannen satte sig i en stol vid nedre ändan. Damen sjönk ned i en annan, som stod vid väggen. Hon såg mycket trött ut. David stod och funderade på hur han bäst skulle kunna taga farväl nu och fortsätta sin väg.
— Ers nåd, sade värden och bugade sig ända till golvet, ha-hade jag vä-äntat en sådan ära, skulle jag haft allting i ordning. Ja-jag har vin och kall kyckling och kankanhända …
— Ljus! sade markisen och spärrade ut fingrarna på sin ena tjocka, vita hand, en gest han ofta gjorde.
— J-ja, ers nåd. Han gick efter ett dussin ljus, tände dem och ställde dem på bordet.
— Om ers nåd värdigas smaka en sorts burgunder jag har …
— Ljus! sade markisen och spärrade ut fingrarna.
— Ja visst … genast … på ögonblicket, ers nåd.
Snart lyste ännu ett dussin ljus i matsalen. Markisens väldiga kropp pöste i stolen. Han var från topp till tå klädd i fint, svart tyg, endast vid händerna och kring halsen hade han snövita krås. Till och med fästet och skidan till hans värja voro svarta. Han hade ett uttryck av hånfull överlägsenhet. Spetsarna av hans uppåtvridna mustascher nådde nästan upp till de sarkastiska ögonen.
Hans följeslagarinna satt orörlig, och nu såg David att hon både var ung och ägde en rörande och hjärtevinnande skönhet. Just som han höll på att försjunka i betraktandet av hennes väna drag, ryckte han till vid ljudet av markisens dundrande röst:
— Vad är ert namn och yrke?
— Jag heter David Mignot och är skald.
Markisens mustascher närmade sig ytterligare hans ögon.
— Hur förtjänar ni ert uppehälle?
338
