är ett bevis på skaldegåva att tillbedja och dyrka det sköna, så visar sig min inbillning nu vara berättigad. Kan jag vara er till någon tjänst, mademoiselle?
Den unga flickan såg upp på honom med torra och sorgsna ögon. Hans öppna, ungdomsvarma ansikte, som det betydelsefulla ögonblicket gav ett allvarligt uttryck, hans högväxta, kraftfulla gestalt och den deltagande blicken ur hans blå ögon, kanske även hennes trängande behov av länge saknad hjälp och vänlighet, tinade plötsligt upp henne till tårar.
— Monsieur, sade hon lågmält, ni ser ut att vara sann och god. Mannen där är min farbror och ende släkting. Han älskade min mor, och han hatar mig därför att jag är lik henne. Han har gjort mitt liv till en enda lång fasa. Jag är rädd bara han ser på mig och har aldrig förr vågat vara olydig mot honom. Men i kväll ville han gifta bort mig med en man som är tre gånger så gammal som jag. Ni får förlåta mig att jag bragt er i denna obehagliga belägenhet, monsieur. Ni skall naturligtvis neka att taga det vanvettiga steg han vill tvinga er till. Men låt mig åtminstone få tacka er för era ädelmodiga ord. Jag har inte hört några sådana på länge.
Det var nu något mer än ädelmod i skaldens ögon. Skald måste han ha varit, ty Yvonne var glömd. Denna nya, fina älskvärdhet tjusade honom med sin friskhet och sitt behag. Den fina doft som utströmmade från henne fyllde honom med sällsamma känslor. Hans kärleksfyllda blick riktades med ett varmt uttryck på henne. Hon insöp den törstigt.
— Jag har, sade David, fått tio minuter på mig för att göra något vartill jag skulle behöva år. Jag vill inte säga att jag hyser medlidande med er, mademoiselle, ty det vore inte sant — jag älskar er. Jag kan inte begära kärlek av er ännu, men låt mig rädda er från denne grymme man, och kärleken kan måhända komma med tiden. Jag tror att jag har en framtid. Jag skall inte alltid vara herde.
340
