Jag vill nu till en början älska er av allt mitt hjärta och göra ert liv mindre dystert. Vill ni anförtro ert öde i mina händer, mademoiselle?
— Äh, ni vill offra er av medlidande!
— Av kärlek. Tiden är nu nästan ute, mademoiselle.
— Ni kommer att ångra er och förakta mig.
— Jag skall leva endast för att göra er lycklig och mig själv värdig er.
Hon stack fram sin lilla fina hand ur sin kappa och lade den i hans.
— Jag anförtror mitt liv åt er, sade hon tyst. Och … och kärleken … är kanske inte så långt borta som ni tror. Tala om detta för honom! När jag väl kommit ut ur hans ögons trollkrets, skall jag kanske kunna glömma.
David trädde fram för markisen. Den svarta gestalten satte sig upp, och de hånfulla ögonen kastade en blick på den stora klockan i salen.
— Två minuter kvar. En herde behöver åtta minuter för att avgöra om han vill taga emot en skön och rik brud! Nå, låt oss höra, herde, går du in på att bli mademoiselles man?
— Mademoiselle, sade David med stolt hållning, har gjort mig den äran att bevilja min bön om att hon må bliva min maka.
— Bra sagt! sade markisen. Ni har något av hovman i er, min bäste herde. Mademoiselle kunde ha råkat sämre ut, när allt kommer omkring. Och nu måste vi göra upp den här saken så fort kyrkan och djävulen medger det!
Han slog sitt svärdfäste i bordet, så att det skallade i salen. Värden kom med darrande knän springande med flera ljus i förhoppning att ha gissat den store mannens önskningar.
— Skaffa hit en präst! sade markisen. En präst! Förstår du? Om tio minuter måste en präst vara här, annars …
Värden släppte sina ljus och flydde.
