manuskriptpacken, sedan tog han av sig sina glasögon. och torkade dem med sin näsduk.
— Min gamle vän Papineau är frisk och kry? frågade han.
— Han mår som pärla i guld, sade David.
— Hur många får har ni, monsieur Mignot?
— Det var trehundranio, när jag räknade dem i går. Hjorden har blivit illa åtgången. Den har minskats till den siffran från åttahundrafemtio.
— Ni har en maka och ett hem och hade det bra. Fåren gav god avkastning. Ni gick ut på fälten med dem och levde i den friska luften och åt förnöjsamhetens ljuva bröd. Ni behövde bara vaka över er hjord och eljes luta er mot naturens bröst, lyssnande till trastarnas sång i lunden. Har jag inte rätt?
— Jo, det var så, sade David.
— Jag har läst alla era verser, fortfor monsieur Bril, och hans ögon gingo ut över bokhavet, som om han spanat efter ett segel vid synranden. Titta ut genom det där fönstret, monsieur Mignot, och säg mig vad ni ser i trädet där ute.
— Jag ser en kråka, sade David och tittade.
— Det är en fågel, sade monsieur Bril, som hjälper mig när jag känner mig benägen att försumma en plikt. Ni känner till kråkan, monsieur Mignot, hon är luftens filosof. Hon är lycklig för att hon finner sig i sin lott. Det finns ingen gladare eller mer välmående fågel än hon med sina skälmaktiga ögon och sin jovialiska gång. Åkerfälten ger henne allt vad hon önskar. Aldrig sörjer hon över att hennes fjäderskrud inte har gyllingens brokiga färger. Och, monsieur Mignot, ni har ju hört de toner naturen förlänat henne? Är näktergalen lyckligare, tror ni?
David steg upp. Kråkan kraxade hest från sitt träd.
— Tack, monsieur Bril, sade han långsamt. Det fanns alltså inte någon enda näktergalston bland allt kraxandet?
