Tuckers konto i Esperanzasparbanken och tog rum på Himmelshotellet. Efter kvällsvarden tände vi våra pipor och satte oss ute på terrassen och rökte. Det var då den där filantropiska idén kom för mej. Jag tänker varenda skojare haft den någon gång.
När en man skojar av allmänheten ett större belopp, börjar han känna sej skraj och vill lämna igen en del. Och om man noga ger akt på honom och lägger märke till i vad riktning hans välgörenhet går, skall man få se att han försöker återställa pengarna till samma människor han fått dem av. Låt oss ta till exempel A. Han förtjänade sina miljoner på att sälja fotogen till fattiga studenter, som sitter uppe om nätterna och studerar nationalekonomi och metoderna för att reglera trusterna. Därför går hans samvetspengar tillbaka till universiteten och skolorna.
Sedan har vi B., som förtjänat sina på den enkle arbetaren, som knogar med sina händer och sina verktyg. Hur skall han få något av sina samvetspengar tillbaka i deras byxfickor?
“Aha!” säger B. “Jag skall göra det i bildningens namn. Jag har skinnat arbetaren”, säger han till sej själv, “men välgörenheten överskyler allt.”
— Så sätter han upp bibliotek för åtti miljoner dollar, och karlarna med matsäcksskrinet som bygger dem drar fördel av det.
“Var är böckerna?” frågar den läsande allmänheten.
“Jag vet inte”, säger B. “Jag har givit er bibliotek, och här är de. Jag förmodar att om jag hade givit er stålaktier, skulle ni fråga var stålet fanns. Vet ni inte hut!”
Men som sagt när jag ägde så där mycket pengar, började jag lida av filantropi. Det var första gången jag och Andy hade så mycket pengar, att vi måste hejda oss och tänka efter hur vi fått dem.
“Andy”, sa jag, “vi är rika. Inte precis svindlande
