hade en avskedsfest på universitetet, och Andy föreläste över “Arkipelagens moderna musik och förhistoriska litteratur”. Alla medlemmarna av lärarkåren höll tal och jämförde mej och Andy med Rockefeller och kejsar Marcus Aurevillius. Jag slog näven i bordet och hurrade för professor McCorkle, men han måtte inte ha varit närvarande vid det tillfället. Jag ville se hur den man såg ut som Andy trodde kunde förtjäna hundra dollar i veckan på konkursmässig filantropi.
Studenterna reste alla med kvällståget, och det blev lika tyst i stan som på gården till en skola för undervisning pr korrespondens, klockan tolv på natten. När jag kom tillbaka till hotellet, såg jag att det lyste i Andys rum, och jag öppnade dörren och gick in.
Där satt Andy och spelbanksdirektören vid ett bord och delade en två fot hög packe av tusendollarsedlar.
“Alldeles rätt”, sa Andy. “Trettiett tusen var. Kom in, Jeff”, sa han. “Det här är vår andel av vinsten på första hälften av det inkorporerade och filantroperade världsuniversitetets föreläsningstermin. Är du nu övertygad”", sa Andy, “att filantropien, när den utövas affärsmässigt, är till välsignelse både för den som giver och den som tager?”
“Storslaget”, sa jag och kände mej imponerad. “Jag erkänner att du ligger över den här gången.”
“Vi reser med morgontåget”, sa Andy. “Det är bäst du samlar ihop dina kragar och manschetter och tidningsurklipp.”
“Storslaget!” sa jag. “Jag ska snart vara i ordning. Men, Andy”, sa jag, “jag skulle bra gärna vilja träffa den där professor James Darnley Mc Corkle, innan vi reser. Det skulle intressera mej att lära känna den mannen.”
“Det är lätt gjort”, sa Andy och vände sej mot spelbanksdirektören.
“Jim”, sa Andy, “skaka hand med mr Peters.”
