Dimma i Santone
Apoteksbiträdet betraktar skarpt det vita ansiktet, som till hälften döljes av den uppfällda rockkragen.
— Jag tror inte jag vill expediera er, säger han tveksamt. Jag sålde ett dussin morfintabletter till er för mindre än en timme sen.
Kunden ler matt. — Det är era krångliga gators fel. Jag ämnade inte komma hit en gång till, men jag tappade väl bort mig. Ursäkta mig.
Han drar upp kragen och går långsamt ut. Han stannar under en elektrisk lampa i hörnet och leker tankfullt med tre eller fyra små pappaskar. — Trettiosex, mumlar han för sig själv. Det räcker mer än väl. Ty en grå dimma hade sänkt sig över Santone den kvällen, en ogenomtränglig fasa, som grep alla stadens gäster om strupen. Man beräknade, att tre tusen sjuklingar övervintrade i staden. De hade kommit från när och fjärran, ty här bland dessa smala av floden genomskurna gator hade gudinnan Ozon funnit för gott att slå sig ner.
Renaste luft i världen, min bäste herre! Man skulle kunnat tro, att vi på grund av floden, som flyter genom staden, besvärades av malaria. Visst inte! Upprepade experiment, utförda både av staten och av lokala experter, visa att luften här inte innehåller någonting skadligt — ingenting annat än ozon, ren ozon. Prov med lackmuspapper utefter hela floden visa — men det där kan ni läsa om alltihop i prospekten, eller också kan ni få tag i någon Santonebo, som rabblar upp det för er ord för ord.
Vi kunna förvärva klimat, men väder påtrugas oss, för att tala med Shakespeare. Man kan alltså inte klandra Santone för att denna kalla grå dimma kom och kysste
392
