— Ni nämnde något om att dricka, säger Goodall.
Ett par minuter senare slå de sig ned framför en blankpolerad disk och hänga på armstödet. Den blonde, fete och prydlige kyparen serverar dem och märker genast, att han passar upp två av de tre tusen. Han lägger märke till att den ene är en välklädd medelålders man med ett fårat och insjunket ansikte, den andre är bara pojken och består huvudsakligen av ögon och överrock. Utan att röja sin leda vid det ideliga upprepandet börjar spritens väktare att dra Santones gamla hälsovisa. “En smula vått i kväll, mina herrar, för att vara i den här staden. En smula dimma från floden, men ingenting som skadar. Upprepade prov.”
— Fan ta ert lackmuspapper, flämtar Toledo — utan att — mena något personligt förolämpande. Vi har hört alltihop förut. Låt dem bli röda, vita och blå. Vad vi vill ha är upprepade prov på den där — viskyn. Ett par glas till. Jag betalte de sista, Goodall från Memfis.
Flaskan vandrar från den ene till den andre och försvinner inte från disken. Kyparen ser de båda utmärglade sjuklingarna göra över med tillräckligt med sprit för att fälla ett dussin cowboys till marken utan att visa någon annan sinnesrörelse än ett sorgset och begrundande intresse för flaskans vandringar av och an. Han känner sig därför manad att ge uttryck åt en viss oro rörande konsekvenserna.
— Ni kan ge er tusan på, att inte blir vi fulla, svarar Toledo. Vi har blivit — vaccinerade med visky — och — fiskleverolja. Vad som skulle komma er att hamna på polisstation — gör oss bara törstiga. S-s-sätt fram en flaska till.
Det är ett långsamt arbete att söka döden den vägen. Någon genväg måste finnas. De lämna krogen och dyka åter in i dimman. Trottoarerna synas bara som lister utefter husgrunden, gatan är som en kall ravin, vilken dimman fyller likt en flod. Icke långt därifrån ligger
