det mexikanska kvarteret. Lett liksom på trådar genom den tunga luften kommer ljudet av knäppandet på en gitarr och någon sjungande señoritas demoraliserande röst:
“En las tardes sombrillos del invierro
En el prado a Marar me reclino
Y maldigo mi fausto distino —
Una vida la mas infeliz.”
Orden förstodo de inte, varken Toledo eller Memfis, men ord är det som betyder minst här i livet. Musiken sliter i bröstet på dessa sökare efter glömska och kommer Toledo att utbrista:
— Mina småttingar — jag undrar — vid Gud, mr Goodall från Memfis, vi fick för litet av den där viskyn! Jag vill inte ha någon stilla musik till mitt glas! Då kommer man inte ihåg att glömma.
Hurd från Toledo stannar, tar upp klockan och säger:
— Vilken idiot jag är! Jag hade kommit överens om att åka ut till San Pedrokällorna klockan elva och det har jag glömt bort. En kille från New York och jag och systrarna Castillo vid Rhinegelders varieté. Den där newyorkarn är en lycklig ost — har en hel lunga — räcker ett helt år till. Gott om pengar också. Han betalar för allting. Har inte råd undvara — den festen. Synd ni inte kan följa med. Adjö, Goodall från Memfis.
Han viker om hörnet och hasar sin väg. Som dödsdömda för sed hava, kastar han sålunda lätt av sig bekantskapens band, ty upplösningens stund är den mest självupptagna och egoistiska tidpunkten i en människas liv. Men han vänder sig om och ropar genom dimman till den andre: — Hör på, Goodall från Memfis! Kommer ni dit före mig, så säj dem, att Hurd också kommer. Hurd från Toledo, Ohio.
Och så överges Goodall av sin frestare. Utan att klaga och utan att bry sig om någonting arbetar sig denne yng-
396
