lettbyrån och på stolarna — detta var inte likt Katy. Hjärtat blev tungt som en blyklump i bröstet på John, då han fann kammen full av ett burrigt moln av hennes bruna hår. Hon måste ha haft förfärligt bråttom och varit åtskilligt nervös, ty hon hade alltid förut omsorgsfullt stoppat detta avfall i den lilla blå vasen på kakelugnsfrisen, för att det en dag skulle förvandlas till den hårvalk hon så länge önskat sig.
Fullt synligt på gaskranen hängde ett hopviket papper på ett snöre. John ryckte hastigt till sig det. Det var ett brev från hans fru och löd sålunda:
“Käre John! Har just fått telegram att mamma är
mycket sjuk. Jag reser med 4.30-tåget. Min bror Sam
möter mig vid stationen där. Du hittar litet kallt fårkött
i isskåpet. Jag hoppas det inte är hennes gamla vanliga
strupkatarr igen. Betala mjölkbudet 60 cent. Hon hade
en svår attack i våras. Glöm inte att skriva till gasverket
angående mätarn. Hela strumpor finner du i översta
lådan. Jag skriver i morgon.
I hast Katy.”
Aldrig under deras tvååriga äktenskap hade de varit
skilda åt för en enda natt. John läste gång på gång
igenom brevet utan att förstå ett ord. I en dagordning, som
hittills aldrig varierat, hade plötsligt en förändring
inträffat, och detta gjorde honom fullkomligt vimmelkantig.
Där på en stolsrygg hängde patetiskt tom och formlös den röda hushållsrocken med de svarta prickarna, som hon alltid hade på sig, då hon gjorde i ordning maten. Sina vardagskläder hade hon i brådskan kastat omkring överallt. En liten papperspåse med hennes favoritkonfekt låg ännu oöppnad. Mitt på golvet låg en morgontidning och gapade med ett stort fyrkantigt hål, där tågtidtabellen hade suttit. Allting i rummet talade om en förlust, någonting viktigt hade försvunnit, själen och livet i det
404
