John var inte van att analysera sina känslor. Men då han satt där i sitt Katyberövade 3 × 4 meters vardagsrum, insåg han utan svårighet grundorsaken till sin känsla av otrevnad. Han visste nu, att Katy var nödvändig för hans lycka. Hans känslor för henne, vilka slumrat in under hemlivets enformighet, hade plötsligt väckts genom förlusten av hennes närvaro. Ha icke ordspråk och fabel trumfat i oss, att vi aldrig uppskatta sången, förrän fågeln flugit — eller samma sanning uttryckt i andra lika fagra ord.
— Jag har allt varit en tråkig tusan, tänkte John Perkins för sig själv, som jag behandlat Katy. Gått och spelat biljard och haft trevligt med pojkarna i stället för att stanna hemma hos henne. Stackars flicka, hon har fått sitta här alldeles ensam och ingenting haft att roa sig med, medan jag burit mig åt på det här viset! Min käre John Perkins, du är allt en ful fisk. Men jag ska gottgöra det. Jag ska ta henne med mig ut på lite nöjen. Och från och med nu är jag färdig med McCloskeygänget.
Ja, därute ropade staden åt John Perkins att komma och dansa med i Momos’ följe. Och hos McCloskey lekte man planlöst med bollarna i avvaktan på det sedvanliga kvällspartiet. Men varken en dans på rosor eller bollarnas smällar kunde på något sätt gottgöra Perkins’ ångerfulla själ för den förlust den lidit. Någonting, som var hans, någonting, som han inte gjort sig stort besvär för att få behålla, och som han litet smått sett ned på, hade tagits ifrån honom, och nu ville han ha det. Den ångerfulle Perkins kunde spåra sin härkomst ned till en viss Adam, som av keruben blivit utsparkad ur paradisets trädgård.
Strax till höger om John Perkins stod en stol. Katys blå klänningsliv hängde på karmen. Det bibehöll ännu något av hennes form. Mitt på ärmarna syntes fina rynkor, som uppstått då hon arbetat för att han skulle ha det bekvämt och bra. En fin men intensiv doft av blåklockor utströmmade från det. John tog upp det kalla,
406
