kvällar, då han och Pizarro skålade på sina framgångar i Nya världen — så gammal tycktes hans rynkiga ansikte förklara honom vara. Och i dörren till hyddan stod Tonia. Löjtnant Sandridge satt i sadeln och stirrade på henne likt en havssula, som i stum förvåning betraktar en sjöman.
Cisco Putte var som alla betydande och framgångsrika lönnmördare fåfäng av naturen, och helt säkert skulle han ha känt sig obehagligt berörd, om han vetat, att bara ett utbyte av blickar mellan tvenne personer, i vilkas tankevärld han hittills intagit ett stort rum, plötsligt hade kommit dem att (åtminstone för tillfället) alldeles glömma honom.
Aldrig förr hade Tonia sett en man sådan som denne. Han tycktes vara skapad av solsken, blodröd cellvävnad och klart väder. Han tycktes förjaga skuggan av buskaget, då han log, liksom om solen gått upp igen. Männen, som hon hittills känt, hade varit småväxta och svartmuskiga. Till och med Putte var trots sina dåd en puttefnasker inte större än hon själv, med svart, stripigt hår och ett kallt marmoransikte, som kom en att frysa till och med då solen stod högst på himlen.
Vad Tonia beträffar, så låt er fantasi slösa med sin rikedom som en miljonär, om också alla ord bli fattiga som ett fattighushjon. Det blåsvarta håret, som var delat i mitten och alldeles slätkammat, och de stora ögonen, fyllda av de romanska folkens melankoli, gåvo henne utseende av en madonna. Rörelse och hållning talade om förborgad glöd och ett begär att behaga, vilket hon ärvt från den baskiska provinsens gitanas.[1] Vad arvedelen från kolibrin angick, så fanns den i hennes hjärta. Den kunde man inte se, såvida inte den skarpt röda kjolen och det mörkblå klänningslivet gåvo en symbolisk antydan om den fantastiska lilla fågeln.
- ↑ Zigenerskor.
