en indian. Skimmeln kunde sin roll och stod stilla och fullkomligt tyst.
Putte kröp ljudlöst fram ända till randen av buskaget och rekognoscerade genom bladen på en grupp kaktusar. I skuggan av hyddan tio meter från hans gömställe satt Tonia och flätade lugnt på en lasso av läder. Så till vida skulle hon säkerligen undgå evig fördömelse. Man har tid efter annan hört talas om kvinnor, som sysselsatt sig med mera fördärvbringande saker. Men om hela sanningen skall fram, så måste det tilläggas, att hennes huvud vilade lugnt och bekvämt mot det breda bröstet på en lång rödlätt man, och att hans arm låg böjd kring hennes midja, medan han vägledde hennes behändiga små fingrar, vilka behövde så många lektioner för att lära sig den invecklade sextrådiga flätningen.
Sandridge såg sig hastigt om mot den mörka kaktusmassan, då han hörde ett svagt knarrande ljud, som icke var honom alldeles obekant. Ett pistolhölster låter på det viset, då någon plötsligt griper tag i kolven på revolvern. Men ljudet upprepades inte, och Tonias fingrar krävde ständig uppmärksamhet.
Och så i dödens skugga började de tala om sin kärlek, och i den stilla julikvällen nådde varje deras ord Puttes öron.
— Kom alltså ihåg, sade Tonia, att du inte får komma, förrän jag skickar efter dig. Han är snart här. En vaquero[1] vid la tienda[2] sade, att han sett honom vid Guadalupe för tre dagar sen. Då han är så nära, kommer han alltid. Finner han dig då här, så dödar han dig. För min skull får du inte komma, förrän jag sänder bud på dig.
— All right, sade gränsridaren. Och sedan vad?
— Sedan, sade flickan, måste du ta dina män med dig hit och döda honom. Gör du inte det, så dödar han dig.
