för att bekanta oss med stället och vi lärde också känna flera miljonärer till utseendet.
En av dem brukade stanna sin bil utanför vårt hotell och låta hämta ut åt sej en halva champagne. Då han fick den vände han opp och ner på flaskan och drack ur den. Det visade att han hade varit glasblåsare innan han blev miljonär.
En afton uteblev Andy från middagen. Omkring klockan elva kom han in i mitt rum.
— Har fått en på kroken, Jeff, säjer han. Tolv miljoner. Olja, ångkvarnar, jordegendomar och naturbensin. Det är en hygglig prick, inga högmodiga later. Har tjänat hela sin förmögenhet på de sista fem åren. Har nu lärare som polerar opp honom — i konst och litteratur och kläder och allt sånt.
Då jag träffade på honom hade han just vunnit ett vad på 10 000 dollar om att det skulle bli fyra självmord i Alleghanyångkvarnarna i dag. Så alla inom synhåll blev bjudna på ett glas. Han fattade tycke för mej och bjöd mej på middag. Vi gick till en restaurang vid Diamond Alley och satt i länstolar och kolkade mosel och körde i oss ostron och glass.
Sen ville han visa mej sin ungkarlslya vid Liberty Street. Han har tie rum över en fiskhall med rätt att använda badrummet i våningen ovanför. Han berättade att det hade kostat honom 18 000 dollar att möblera våningen och det tror jag gärna. Han har tavlor för 40 000 dollar i ett rum och kuriositeter och antikviteter för 20 000 dollar i ett annat. Han heter Scudder och tar pianolektioner och 15 000 fat olja per dag ur sina källor.
— Ållrejt, säjer jag, de preliminära förhandlingarna är tillfredsställande. Men kö voly vo? som fransmannen säjer. Vad har vi för fröjd av hans konstdille? Och hans olja?
— Den där killen, förstår du, säjer Andy, som satt begrundande på sängkanten, det är inte en vanlig humbug. Då han visade mej sina kuriositeter, så lyste hans
446
