ansikte opp som dörren till en koksugn. Han säjer att om det går i lås för honom med vissa bättre geschäft, som han har i kikarn, så ska J. P. Morgans gobelänger och broderier komma att se ut som bara skrotet i jämförelse med hans.
— Och så visade han mej en liten snidad sak, fortsätter Andy, som vem som helst kunde se var nånting extra. Den var så där en 2 000 år gammal, sa han. Det var en lotusblomma med ett kvinnohuvud inuti, utskuren ur ett stycke elfenben. Scudder tittade efter i en katalog och berättade att en egyptisk snidare vid namn Khafra hade gjort två såna åt kung Rhamses II ungefär år så och så. Den andra har man inte kunnat få tag på. Antikvitetsjägarna har finkammat hela Europa, men den tycks ha gått ur handeln. Scudder betalte 2 000 dollar för den han har.
— Jag måste säja, säjer jag, att allt det här låter som barnkammarjoller i mina öron. Jag trodde att vi kom hit för att lära miljonärerna hur man gör affärer och inte för att höra på föreläsningar om konst.
— Ha tålamod, säjer Andy vänligt. Kanske går det opp ett ljus på firmamentet så småningom.
Hela den följande morgonen var Andy ute. Jag såg honom inte förrän vid middagstiden. Han kom in i hotellvestibulen och kallade mej in på sitt rum. Han drog upp ur fickan ett runt paket, stort som ett gåsägg och packade upp innehållet. Det var en snidad elfenbenspjäs som såg ut som den han hade beskrivit att miljonären hade.
— Jag gick in i en gammal antikhandel och pantaffär för en stund sen, säjer Andy, och då fick jag syn på den här till hälften gömd under en hög gamla dolkar och annat skräp. Pantlånarn sa att han hade haft den i många år och trodde att det var nåra araber eller turkar eller andra utlänningar som hade stampat den, det bodde nåra såna den tiden nere vid floden. Jag bjöd honom 2 dollar för den och såg väl ut som om jag var pigg på den, för han svarade att det var att ta brödet ur munnen på hans
