barn att inlåta sej på nån köpslagan som inte ledde till ett pris av 35 dollar. Jag fick den till slut för 25.
— Jeff, fortsätter Andy, det är det kompletta motstycket till Scudders pjäs. Det kan jag ta på min ed. Han kommer att betala 2 000 dollar för den utan att blinka. Och varför skulle det inte kunna vara den äkta dubbletten som den där svartingen karvade?
— Ja, varför inte? säjer jag. Och hur ska vi bära oss åt för att få honom att köpa den frivilligt?
Andy hade sin plan klappad och klar, och jag ska tala om hur vi satte den i verket.
Jag skaffade mej ett par blåa glasögon, tog på mej min svarta bonjour, rufsade till mej i håret och blev professor Pickleman. Jag begav mej till ett annat hotell, skrev in mej där och skickade ett telegram till Scudder att han skulle komma och träffa mej där rörande en viktig affär i konstbranschen.
Hissen stjälpte av honom vid min dörr inom mindre än en timme. Han var en gammal stofil, som doftade naftalin och hade en röst som en trumpet.
— God dag, professorn, gormade han. Hur står det till?
Jag rufsade till mitt hår ännu värre och gav honom en blå glasögonblick.
— Sir, säjer jag, är ni Cornelius T. Scudder från Pittsburg, Pennsylvania?
— Ja, det är jag, säjer han. Kom ut och ta ett glas!
— Jag har varken tid eller lust, säjer jag, för såna skadliga och fördärvliga nöjen. Jag har kommit från New York, säjer jag, i en sak som rör aff — som rör konsten. Det har där sagts mig att ni är ägare till ett egyptiskt snideri från Rhamses II:s tid, som föreställer drottning Isis’ huvud i en lotusblomma. Det har endast funnits två såna sniderier. Det ena har länge varit försvunnet. Jag upptäckte och köpte det nyligen i ett pant — i ett föga känt museum i Wien. Jag önskar köpa ert exemplar. Vad är ert pris?
448
