126
där och att någon varelse tycktes vara henne helt nära — en varelse, som hon blott otydligt kunde urskilja, men som talade till henne på franska med mild och öm röst och det mjuka, sjungande tonfall, som är betecknande för Normandies lantbefolkning. Denna varelse tycktes nu föra någonting svalkande och lindrande till hennes läppar.
— De ha givit mig det här för er räkning, fortfor den skälvande rösten helt nära hennes öra. Om ni ville försöka att dricka det, tror jag att det skulle göra gott.
En hand och en arm stuckos under den hårda kudden, så att hennes huvud lyftes upp en smula, ett glas hölls tätt intill hennes läppar, och hon drack därur.
— Så ja! Jag är säker på, att ni känner er bättre nu. Slut nu ögonen igen och försök att sova!
Hon gjorde, som hon blev tillsagd — hon hade alls ingenting emot att sluta ögonen. Efter en stund föreföll det henne, som om någonting glidit fram mellan hennes värkande huvud och den där pinande strålen av den bleka septembersolens sken.
Måhända sov hon lugnt en stund härefter, ty fast hennes huvud ännu plågade henne mycket, kändes hennes mun och strupe mindre torra och svidande. Under denna sömn eller detta dvalliknande tillstånd hade hon en förnimmelse av, att samma milda, behagliga röst sakta mumlade »Pater Noster» och »Ave Maria» helt nära hennes öra.
På detta sätt låg hon under större delen av dagen. Inte fullt medveten, inte fullt vaken för de fasansfulla minnen, som inom kort skulle störta sig över henne.
Då och då förde samma välvilliga, skälvande händer med milt våld någon flytande föda till hennes ovilliga läppar — ibland någon varm soppa och ibland ett glas mjölk.
Förutom värken i huvudet kände hon ej något kroppsligt ont. Hon hade en förnimmelse av fullständigt lugn. En atmosfär av sällspord frid och ro tycktes fylla hela det lilla rummet, genom vars smala fönster solstrålen lyste med allt mer och mer gyllene glans,
