Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

136

Hon skrattade alldeles ofrivilligt, ty trots den tillförsikt hon kände i sitt hjärta, var hennes hjärna alltjämt en virvel av vild ångest.

— Ni ser inte alls ut, som om ni vore en av dem.

— Det förbjude den gode Guden! Hur skulle väl jag, en Herrens ödmjuke präst, kunna sälla mig till dem, som trotsa och begabba Honom?

— Likväl är jag en republikens fånge, och ni är min fångvaktare, herr abbé.

— Ack ja! suckade han. Men jag är en svag och hjälplös gammal man. Den här cellen har varit min redan förut. Jag har delat den med François och Félicité — min systers barn, ser ni — oskyldiga lamm, som dessa onda andar vilja leda till slaktning! I går kväll kommo soldaterna in och släpade François och Félicité ut ur cellen här, där vi trots den hotande faran hade varit rätt lyckliga tillsammans. Jag kunde läsa mässan, och de kära barnen läste sina morgon- och aftonböner vid mina knän.

Han tystnade för en stund. De outgjutna tårarna i hans runda blå ögon ville nu bryta fram, och ett par av dem runno långsamt nedför hans skrynkliga kinder.

Ehuru själv kvald av ångest och sorg, kände Marguerite hela sin ädla själ fyllas av deltagande för den vänlige gubben, som var så rörande, så upphöjd och okonstlad i sin sorg.

Hon yttrade dock ingenting, och abbén fortsatte efter några sekunders tystnad sin berättelse.

— När barnen voro bortförda, släpade de er hit in, mon enfant, och lade er på den halmmadrass, på vilken Félicité brukade sova. Ni var mycket blek och såg så medtagen ut som ett Guds lamm, som anfallits av rasande vargar. Era ögon voro slutna, och barmhärtigt nog var ni medvetslös. Sedan blev jag förd till guvernören, och han sade mig, att ni en tid skulle bo i samma cell som jag och att jag skulle bevaka er natt och dag, emedan …

Den gamle tystnade åter. Vad han hade att säga var tydligen svårt att formulera i ord. Han trevade i sina