fickor och drog fram en stor, röd, gul och grön ostindisk näsduk, med vilken han började torka sig i pannan, Skälvningen i hans stämma och darrningen i hans händer blevo nu mera märkbara.
— Ja, herr abbé? Emedan? frågade Marguerite milt.
— De sade, att om jag vaktade er väl, skulle Félicité och François bli frigivna, svarade gubben efter en stund, varunder han gjorde häftiga ansträngningar att behärska sin rörelse, och att, om ni lyckades undkomma, skulle både barnen och jag bli halshuggna av giljotinen.
Det blev alldeles tyst i rummet. Abbén satt orörlig och knäppte ihop sina darrande fingrar; Marguerite yttrade ej ett ord. Det dröjde några sekunder, innan hon fullt och klart fattade betydelsen av vad den gamle sagt. Hon vågade icke uttala ett enda ord, förrän hennes sinne fattat den fulla innebörden av det hela.
Det dröjde några sekunder, innan hon helt fattade alltsammans, innan hon insåg vad detta betydde icke blott för henne utan indirekt för hennes make. Dittills hade hon icke varit fullt medveten om den väldiga våg av hopp, som nära nog trots henne själv segerrikt höjt sig över hennes förra förtvivlans dunkelgrå hav. Först nu, sedan den krossats mot denna dödsbringande klippa av nästan övermänskligt djävulsk list, förstod hon vad hon hoppats och vad hon nu måste helt avstå från.
Inga riglar och inga bommar, inga befästade torn eller ointagliga fästningsverk kunde bilda ett så säkert tillslutet fängelse för Marguerite Blakeney som detta påbud, vilket moraliskt smidde fast henne i hennes cell.
— Om ni lyckades undkomma, skulle barnen och jag dagen därefter bli halshuggna …
Det betydde, att även om Percy visste, att hon var tillfångatagen, även om han kunde bana sig väg till henne, kunde han dock aldrig befria henne, ty hennes
