Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

138

räddning skulle vara detsamma som denne gamle fromme gubbes och två oskyldiga barns död.

Det behövdes mera än själva »Den Röda Nejlikans» slughet för att lösa den gordiska knuten.

— För min egen del bryr jag mig naturligtvis föga därom, återtog den gamle. Jag har levat mitt liv. Vad gör det väl, om jag dör i morgon eller om jag lever den tid ut, som eljest skulle vara mig tillmätt? Jag är redo att gå hem, närhelst min Fader kallar mig. Men det är barnen, ser ni. Jag måste tänka på dem. François är sin mors ende son — familjens försörjare och en präktig och läraktig gosse för övrigt — och Félicité har alltid varit mycket klen. Hon är blind från födelsen, och …

— O, säg inte mer, för Guds skull, säg inte mer, stönade Marguerite i skälvande ångest. Jag förstår … och ni behöver inte vara orolig för era barn, herr abbé. Genom mig skall intet ont hända dem.

— Det blir som den gode Guden vill, svarade den gamle helt stilla.

Därefter försjönk Marguerite åter i tystnad, och gubben började fingra på sitt radband och med sin milda röst mumla »Pater Noster» och »Aven», i vilka hans barnafromma hjärta tvivelsutan fann frid och tröst.

Han förstod att den stackars kvinnan icke önskade tala, han förstod lika väl som hon den överväldigande styrka, som låg i hans hjälplösa vädjan.

Sålunda förgingo minuterna och fångvaktaren och fången hade ingenting att säga varandra. Han — den gamle prästen, som var genomträngd av de läror, åt vilka han ägnat sitt liv — han kunde bedja och underkasta sig den Allsmäktiges vilja.

Men hon var ung och full av liv och glöd, hon älskade och var älskad — och en oöverstiglig mur hade upprests mellan henne och den man, hon älskade.

En mur, byggd av svaga barnahänder — och det ena av dessa barn en blind och klen liten varelse!