Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
139

Därutanför funnos luft och frihet, återförening med hennes make, ångerns och förlåtelsens sällhet, hans älskade läppars kyssar — och här höllo skälvande händer henne skild från allt detta — för François’ skull, som var familjeförsörjaren, och för Félicités skull, som var blind.

Mekaniskt reste hon sig upp och började att liksom en automat — utan liv och tankar — ställa allt på dess rätta plats igen i det lilla smutsiga, ruskiga rummet. Abbén hjälpte henne att taga ned den improviserade skärmen. Med samma blida finkänslighet, som förmått honom att bygga upp den, avstod han nu från att tala till henne; han ville icke tränga sig på hennes sorg och förtvivlan.

Efter en stund tvingade hon sig emellertid att åter tala till honom och frågade, vad han hette.

— Mitt namn är Foucquet, svarade han. Jean Baptiste Marie Foucquet, f. d. kyrkoherde i Saint Josephs, Boulognes skyddshelgons, församling.

Foucquet! Detta var således abbé Foucquet! Familjen Marnys trofaste vän och tjänare!

Marguerite såg på honom med stora, förundrade ögon.

Vilken här av minnen trängde sig icke på henne vid ljudet av hans namn!

Hennes vackra hem i Richmond, hennes lysande skara av gäster och tjänare! Livet i det fria, glada, lyckliga England — hur gränslöst avlägset det föreföll nu alltsammans! I hennes öron dröjde genljudet av en röst — en släpig, säregen, lågmäld röst och ett muntert och för hennes hjärta så oändligt kärt skratt.

— Jag tror att en liten sjöresa och litet engelsk lantluft skulle göra abbé Foucquet gott, min vän, och jag tänkte bara be honom följa med mig över kanalen …

O, vilken glad tillförsikt hade icke dessa ord uttryckt. Vilket mod! Vilken käckhet! Vilken stolthet!