150
nesnärvaro, försökte hon bevara sitt förstånd. Men det var svårt, fruktansvärt svårt, särskilt när kvällens skuggor började tätna och befolka det trista, vitmenade rummet med otaliga hotande spöken.
När månen steg upp, gled en silverstråle in genom det smala fönstret och föll rakt på den gråa dörren och kom den att se ännu mera hemsk och spöklik ut, liksom ingången till ett hus, fyllt med gastar och vålnader.
Till och med i denna stund, då man tydligt kunde höra ljudet av riglar och bommar, som drogos ifrån, trodde Marguerite sig vara offer för en hallucination.
Abbé Foucquet satt i cellens mörkaste och avlägsnaste hörn och fingrade sakta på sitt radband. Hans upphöjda resignation och blida lugn kunde på intet sätt störas av öppnandet eller stängandet av en dörr eller av ankomsten av en god eller dålig underrättelse.
Rummet verkade nu ytterst skrämmande och dystert med de djupa, svarta skuggorna runt omkring och den vita månstrålen, som belyste dörren med ett spöklikt skimmer.
Marguerite ryckte till, gripen av en ofattbar förkänsla av något förestående ont, sådan som ofta griper dem som ha ett nervöst och passionerat temperament.
Dörren svängde långsamt på sina gångjärn — ett hastigt kommandoord hördes — och skenet från en liten oljelykta skar plötsligt genom mörkret. Marguerite urskilde otydligt en liten grupp av män, antagligen soldater, ty hon såg en glimt av vapen och en skymt av skärp och kokarder i trikolorens färger.
En av karlarna lyfte en lykta högt upp och en annan gick några steg inåt cellen. Han tycktes icke alls fästa sig vid den gamle prästens närvaro, utan vände sig blott till Marguerite och sade i befallande ton:
— Medborgaren-guvernören önskar tala med er. Stig upp och följ mig.
— Vart skall jag gå? frågade hon
