Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
181

— Ni förvånar mig, sir, genmälde Blakeney, vad skulle väl hindra henne; det kan jag just undra.

— Alla de, vilkas död skulle bli en följd av hennes flykt, om hon lyckades rymma från Boulogne.

Sir Percy stirrade på honom med vidöppna ögon, som uttryckte ytterlig häpnad.

— Bevare mig väl! Det där låter fasligt olyckligt …

— Har ni inte hört talas om de åtgärder jag har vidtagit för att förhindra lady Blakeney att lämna denna stad utan vårt tillstånd?

— Nej, monsieur Chaubertin … nej … jag har ingenting hört, svarade sir Percy älskvärt. Jag lever mycket tillbakadraget, när jag vistas utomlands, och …

— Önskar ni höra dem nu?

— Jag försäkrar er att det är alldeles onödigt … Det börjar bli sent …

— Sir Percy, är ni medveten om att om ni inte lyssnar till vad jag har att säga, kommer er maka att ställas inför Välfärdsutskottet i Paris inom de närmaste tjugufyra timmarna? frågade Chauvelin i fast ton.

— Vilka snabba hästar ni måtte ha, sir! anmärkte Blakeney glatt. Tänk bara! Jag har alltid hört att de där förbaskade franska hästarna inte kunde tävla med våra.

Chauvelin lät sig emellertid inte längre störa av sir Percys skenbara likgiltighet. Han var en skarp iakttagare av människors känslostämningar och sinnesrörelser och hade ej undgått att märka en viss förändring i rösten, en skymt av något hårt och skärande i det muntra, tanklösa skrattet alltifrån det ögonblick då Marguerites namn först nämndes. Blakeneys hållning var skenbart lika vårdslös och djärv som förut, men Chauvelins skarpa ögon hade icke undgått att märka att han nästan omärkligt bet ihop tänderna och hastigt slöt ena handen om värjfästet, medan den andra lättjefullt och graciöst lekte med den luftiga spetshalsduken.