188
XXIV.
VILLKORET.
Innan tre minuter hunnit förflyta, trängde till Chauvelins lyssnande öron ljudet av kjolars frasande mot stengolvet i korridoren.
Under de tre minuterna, vilka för hans otåliga sinne tycktes såsom en evighet, hade han suttit tyst och betraktat sin fiende under dennes — verkliga eller låtsade — slummer.
I samma ögonblick som han hörde ordet: — Halt! utanför dörren, sprang han upp från sin plats.
Omedelbart därefter trädde Marguerite in i rummet.
Knappt hade hon stigit över tröskeln, förrän sir Percy helt lugnt och utan brådska, men tydligen fullt vaken, vände sig emot henne med en djup bugning.
Hon, stackars kvinna, varseblev honom naturligtvis genast.
Hans närvaro i detta rum, Chauvelins befallning att hon skulle kallas tillbaka till honom, åsynen av soldaterna, som stodo i en tätt sluten skara utanför dörren — allt var för henne ovedersägliga bevis på att slutet, det fasansfulla slutet nu hade kommit.
»Den Röda Nejlikan» — sir Percy Blakeney — hennes make — var i de franska terroristernas våld! Och fastän han stod där helt nära henne och hade ett öppet fönster tätt bakom sig och en skenbarligen svag och kraftlös fiende framför sig, kunde han ej — tack vare de djävulskt sluga mått och steg vilka av Chauvelin tagits — lyfta ett finger för att rädda sig själv eller henne.
Barmhärtigt nog berövade henne naturen — inför denna fruktansvärda tragedi — hennes sinnens fulla bruk. Hon kunde röra sig och tala och se, hon kunde
