Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
197

Det tycktes henne, att han för länge sedan borde hava slungat alla dessa förolämpningar tillbaka i ansiktet på sin fiende. Hon visste ju icke, vilka hotelser Chauvelin framställt, vilka löften han lockat med i utbyte mot det fasansfulla brevet. Att hennes liv och hennes frihet stodo på spel, det förstod hon. Men det borde han väl veta att hon alls icke ville behålla livet, om ett sådant pris skulle betalas därför.

Hon trängtade efter att få säga honom allt detta, som rörde sig i hennes hjärta, trängtade efter att få övertyga honom om, hur föga hon värderade sitt liv och hur högt hon satte hans heder och ära.

Men hur skulle hon kunna säga honom det inför denne avgrundsande, som hånlog och fröjdades i tanken på sin stundande seger? Och dessutom — för visso, för visso förstod Percy det ändå!

Men då han ju måste veta och förstå det, varför sade han då ingenting? Varför ryckte han ej det skändliga papperet ur den uslingens händer och kastade det i ansiktet på honom?

Dock, nej — fastän hennes älskande öra uppfattade varje tonfall i hennes mans röst, kunde hon ej nu upptäcka ens den ringaste strävhet i hans sorglösa skratt. Hans ton ljöd fullkomligt naturlig, och det föreföll, som om han verkligen vore högeligen road.

Därefter tänkte hon, att han måhända önskade att hon nu skulle avlägsna sig, att han ville vara ensam med denne man, som hade förolämpat och sårat honom just i hans heligaste och ömmaste känslor, som hotat hans heder och hans hustru! Hon tänkte att han kanske kände, att han icke hade sitt sinne i sitt våld och att han ej ville, att hon skulle bevittna den hårdhänta tuktan, som han ämnade låta den usle skurken undergå.

Ja, så var det tvivelsutan! Häri kunde hon ej misstaga sig. Hon kände ju väl till hans stränga uppfattning av vad som var höviskt och passande i en kvinnas närvaro, och hon insåg, att han till och med i en stund sådan som denna säkert ville, att ingen enda av hans