198
handlingar stred emot den fina ton, som härskade i Londons salonger.
Hon reste sig därför upp för att avlägsna sig och försökte därvid ännu en gång att läsa i hans ansiktsuttryck, att gissa sig till vad som försiggick i hans själ.
— Ack, tyvärr, sade han, i det han helt artigt bugade sig för henne, jag fruktar verkligen att denna långa konversation har tröttat dig. Detta lustiga skämt mellan mig och min älskvärde vän här borde ej hava förlängts så långt in på natten. Monsieur, får jag be eder — vill ni vara god giva befallning om att man ledsagar hennes nåd tillbaka till hennes rum?
Han stod fortfarande utanför ljuscirkeln, och Marguerite gick instinktmässigt fram till honom. Under denna sekund förglömde hon alldeles Chauvelins närvaro, hon glömde sin stolta självbehärskning, sitt fasta beslut att vara tyst och tapper. Hon kunde ej längre betvinga sitt hjärtas häftiga slag och sin själs vilda kval.
Driven av en häftig, oemotståndlig impuls, mumlade hon hastigt med en röst, som skalv av innerlig kärlek och lidelsefull vädjan:
— Percy!
Då tog han ett steg tillbaka ännu djupare in i dunklet. Hon insåg ögonblickligen, vilket misstag hon begått, då hon låtit sin mans bittraste fiende få denna blixtlika inblick i hennes själ.
Chauvelins tunna läppar drogo sig till ett leende av belåtenhet. Denna plötsliga fint hade varit nog för honom, detta framviskade namn, denna skälvande stämma, allt detta sade honom, vad han dittills icke hade vetat, nämligen att det mellan denne man och denna kvinna fanns ett långt starkare band än det som i de flesta fall bestod endast av artig ridderlighet å den ena sidan och förtroendefull tillit å den andra.
Då Marguerite insåg sitt misstag, greps hon av blygsel över att hon ens för en sekund förrått sina känslor.
