Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
199

Hon höjde stolt sitt huvud och gav sin fröjdefullt triumferande fiende en blick av trots och förakt. Han besvarade den med ett uttryck av medlidande, icke utan en anstrykning av vördnad. Det var något nära nog ojordiskt och sublimt i denna sköna kvinnas ångest och förtvivlan.

Han sänkte huvudet och bugade djupt för henne för att hon icke skulle märka den tillfredsställelse och triumf, som lyste fram genom medlidandet.

Som vanligt visade sig sir Percy fullkomligt lugn. Och det var han, som nu med för honom karakteristisk djärvhet fattade ringklockan på bordet.

— Tillgiv detta ingrepp, monsieur! sade han i lätt ton. Hennes nåd är uttröttad, och bäst är att hon får återvända till sitt rum.

Marguerite gav honom en tacksam blick. Hon var ju dock endast en svag kvinna och var rädd för att hennes krafter skulle svika henne. Hennes tankar kunde ej finna någon annan utväg ur denna fasansfullt belägenhet än döden. På den var hon fullt beredd och hon hade blott en enda, brinnande önskan — den att få slutas i sin makes famn en enda gång, innan hon dog.

Men nu då hon ej kunde tala till honom, knappast vågade blicka in i hans älskade ansikte, nu var hon fullt villig att gå sin väg.

Till svar på ringklockans ljud trädde en soldat in i rummet.

Om lady Blakeney önskar avlägsna sig — sade Chauvelin.

Hon nickade. Chauvelin gav de nödiga befallningarna. Två soldater stodo väntande, redo att föra Marguerite tillbaka till hennes fängelsecell. Då hon gick till dörren, passerade hon på ett par stegs avstånd från den plats, där hennes man stod.

Hon sträckte då ut sin iskalla hand mot honom. Med det elegantaste London-maner och en fulländad engelsk kavaljers artighet tog han den lilla handen i sin, böjde sig djupt ned och kysste de fina fingerspetsarna.