Sida:Den gäckande nejlikan 1919.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
207

— Ja, det gör han nog, det kan du vara säker på.

— Det är inte gott att vara präst just nu.

— Bah, svartrockar är bättre döda än levande.

Men somliga i skaran tego; andra viskade ivrigt.

— Tror du inte det vore bättre för oss att ge oss ur landet, medan vi kunna? sade en av männen i dämpad ton och grep nervöst om en kvinnas handled.

— Jo! Det kunde sippra ut något om den där båten vi skaffade åt …

— Hysch … Jag tänkte just på det …

— Vi kunna fara till min tant Lebrun i Belgien …

Andra talade med viskande röster om England eller om det nya landet på andra sidan de stora haven. Det var de, som hade någonting att dölja — pengar, mottagna av flyktande aristokrater, båtar, sålda till emigranter, undanhållna upplysningar, angivelser, som man slingrat sig från att frambära. Nådatiden skulle nog ej bliva långvarig. Bäst vore att snabbt komma undan i säkerhet.

— Ja, vad säga ni nu, mina små kålhuvuden, fortfor Auguste i högviktig ton, äro ni inte tacksamma mot medborgare Robespierre som enkom har skickat denna befallning från Paris?

— Jo, Jo visst! ropade folket glatt.

— Hurra för medborgare Robespierre!

— Leve republiken!

— Och ni ämna ju förlusta er i dag?

— Ja, det skola vi!

— Festtåg?

— Ja, ja, med musik och dans!

Långt ute på havet, bortom stadens hamn började nu den första gryningens gråa dager att lämna rum för morgonrodnadens purpurglöd. Regnet hade upphört, och tunga, svartgråa moln rämnade här och där och blottade strimmor av en blek, turkosblå himmel samt lätta dimslöjor svävande i ett oändligt avlägset fjärran och beströdda med rosenfärgade och gyllene stänk.