Lady Blakeney vände sig från den ene till den andra. Hon sökte dölja sitt förakt under en mask av likgiltighet. Candeille stod tätt bredvid henne med en märkbart ängslig och ej så litet besvärad min. Ett ögonblicks eftertanke var dock tillräcklig för att övertyga Marguerite om att den forna aktrisen från Théâtre des Variétés antagligen var okunnig om de händelser, på vilka Chauvelin häntydde — hon var därför ej att räkna med — kanske endast ett redskap i den forne ambassadörens hand. För tillfället liknade hon mest ett oskyldigt barn, som ej förstår de äldres konversation.
Marguerite hade lovat henne sin hjälp och sitt beskydd, hade inbjudit henne till sitt hem och erbjudit henne en frikostig gåva till understödjandet av en lovvärd sak. Och hon var för stolt för att bryta sitt löfte och sin överenskommelse på grund av en oförklarlig fruktan.
Med avseende på Chauvelin däremot var förhållandet annorlunda. Honom hade hon aldrig gjort något direkt erbjudande om gästfrihet. Hon hade gått in på att i sitt hem emottaga en ensam ung flickas officielle beskyddare, men icke kunde man begära, att hon skulle visa sin egen och sin makes dödligaste fiende någon vänlighet.
Hon var redo att avfärda honom ur sitt liv med ett flyktigt förlåtelsens ord och ett halvt löfte att glömma — på det villkoret och endast på det var hon redo att för bråkdelen av en sekund låta sin hand vila i hans.
Hon hade sett sin fallne fiende, sett hans nederlag och förödmjukelse. Nåja, nu skulle han försvinna ur hennes liv, så mycket mer som denna sista glimt av honom röjde en sådan förnedring att han ej ens var värd att hata.
Alla dessa tankar, känslor och strider jagade blixtsnabbt genom hennes själ. Hennes tvekan hade blott varat några sekunder. Chauvelin hade alltjämt samma uttryck av tvekan och vädjan, med vilket han först bett om tillåtelse att ta hennes hand i sin.
