116
åtminstone ingenting vetat, ingen ledning haft för sin fantasi, så långt var naturen barmhärtig. Nu hade han genom Eva fått kunskapen, och det var allt som återstod av vad hon givit honom. Hittills hade den inte plågat honom, därför att han endast tänkt framåt. Men nu hade han säkerligen icke mera mod därtill.
Han hade bett mig hälsa Eva, då vi togo godnatt. Stackarn hade icke vågat gå in till henne, och dock visste han inte hur illa han uppfört sig mot henne.
Man kan ju inte hjälpa, att man gärna sätter det som sker i relation till sig själv. Det syntes mig, att denna dag blev dess mera upprörande, därför att Georgs återfall kommit samma dag, som jag blivit medveten om att jag var frisk. Han så ung och med så stormande längtan att leva, jag egentligen så trött, så trött. Om han blivit frisk, då hade hela huset återfått hälsan. Ack, då skulle de alla levt upp omkring honom, kanske hade Elias och Helena även då träffat varandra, men på helt annorlunda sätt än nu. Kanske hade han till och med funnit någon lösning på den gamlas problem. Men att jag blev frisk, det var varken till skada eller gagn, bara så likgiltigt.
Vem märker då ut, frågade jag, de träd, som skola fällas och går dem, som skola skonas, förbi? Har den som gör det sämre ögon än en vanlig jägmästare?
