Sida:Den namnlösa.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

148

Tröst, saliga Afsked ur Kroppen, triumferande Intåg i Himmelen samt Eviga Salighet, en själens levnadsbeskrivning alltså, i vilken generationer speglat sig.

— Jag har många gånger tänkt, sade Georg, att man skulle ta och titta på vad de gamla her­rarna aktade så högt, ja näst bibeln, som far­mors farfar skrivit bredvid sitt namn. Och det kan ju passa att läsa på en söndag. Eva sade ingen­ting, hon halvsov redan och begrep dessutom inte vad det var frågan om, jag biföll och slog mig ner, fullständigande gruppen såsom det medel­ålders gudfruktiga fruntimret, vars närvaro utgör en borgen för, att de unga verkligen ägna sig åt betraktelser om den Mänskliga Själens höga Wärdighet i stället för över mera världsliga ting.

Eva och jag föllo väl inte precis ur tavlans ram, därför att vi båda somnade. Då jag vaknade hade Georg, som rimligt var, slutat att läsa högt. Han satt med boken i knät och lyssnade utåt salen, där röster hördes.

Vem störde vår söndagsfrid? Det dröjde inte många ögonblick, innan jag var fullt inne i situa­tionen. Därute hade gamla frun kafferep för sin närmsta granne, arrendatorns hustru. Vän­skapen dem emellan kunde man egentligen inte förstå, om den inte hängde på att arrendatorsfrun på grund av den stora skillnaden i ålder och stånd visade stor vördnad mot kyrkoherdens svär­mor. Hon var en beskedlig människa med en