Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/310

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

306

Jakobs söner, som drogo ut till strid mot Sikem och hans folk, därför att dessa i sin ogudaktighet eftersträvade ett äktenskap med en kvinna tillhörande ett släkte, som funnit nåd inför Herren. Nu har jag färdats vida och sällskapat i ljuvt och lett med den flicka ni vill rädda, och fastän jag inte är en krigsman med omgjordade länder och tveeggat svärd, skulle jag dock med glädje slå ett slag för hennes skull.»

Kunskaparen tvekade, liksom om han i sitt sinne övervägde följderna av att rekrytera sin skara på ett så egendomligt sätt, innan han svarade:

»Ni förstår er inte på att begagna något slags vapen. Ni har ingen bössa, och ni kan vara övertygad om att mingoerna komma att med ränta återbetala de slag, som träffa dem.»

»Fastän jag inte är någon skrytsam och blodtörstig Goliat, har jag dock inte glömt den judiske gossens föredöme», svarade David, i det han drog fram en slunga, som han hade gömd under sin brokiga och besynnerliga dräkt. »Med detta gamla stridsredskap har jag mycket övat mig i min ungdom, och måhända har skickligheten ännu inte helt och hållet övergivit mig.»

»Ja», sade Falköga, i det han med kall och föga upp- muntrande blick betraktade den förevisade hjorthudsremmen, »det där verktyget skulle möjligen kunna duga bland pilar eller till och med knivar, men dessa mingoer ha av fransosen blivit försedda med en god räffelbössa på man. Emellertid tycks det vara er beskärt att gå oskadad under skjutning, och då ni hittills blivit gynnad… — Major, ni har lämnat hanen på er bössa på spänn; ett enda skott i förtid skulle vara detsamma som tjugu skalper förlorade till ingen nytta. — Sångare, ni kan följa med, vi torde kunna använda er, när det gäller att skrika.»

»Jag tackar er min vän», svarade David, i det han i likhet med sin kungliga namne försåg sig med kiselstenar ur bäcken. »Fastän jag inte är synnerligen benägen att döda, skulle min själ ha blivit djupt bedrövad, om ni skickat bort mig.»

»Men kom ihåg, att vi gå för att slåss och inte för att hålla musik», tillade kunskaparen, i det han på ett betecknande sätt klappade sitt huvud på den fläck, där Gamut ännu