Unkas, som dock icke hade sett sina anryckande vita vänner, satte efter honom snabbt som vinden. Förgäves ropade Falköga åt honom att akta sig för betäckningarna; den unge mohikanen trotsade sina fienders farliga eld och tvang dem snart att fly hals över huvud lika snabbt som han själv satte efter dem. Det var en lycka, att kapplöpningen var av kort varaktighet och att de vita männen från sin utgångspunkt hade en mycket kortare och jämnare sträcka att löpa, annars skulle delawaren snart ha hunnit långt framför alla sina följeslagare och fallit offer för sin egen djärvhet. Men innan en sådan olycka hunnit inträffa, hade både förföljare och förföljda hunnit fram till huronernas by på tillräckligt nära håll för varandra att tillåta en strid man mot man.
Eldade genom sina boningars närhet och trötta av flykten, höllo nu huronerna stånd och kämpade kring sin rådshydda med förtvivlans raseri. Angreppet och utgången påminde om en virvelvinds framfart och förhärjande verkan. Unkas' tomahåk, Falkögas bösskolv och till och med Munros ännu kraftiga arm voro alla i full verksamhet under några ögonblick, och marken beströddes hastigt med deras slagna fiender. Men hur djärv än Magua var och hur han än blottade sig, undslapp han likväl varje angrepp mot sitt liv liksom genom det fabelaktiga skydd, som i den äldre skaldekonstens sagor framställdes såsom vakande över de gynnade hjältarnas öden. När den listige hövdingen såg sina kamrater stupade, upphävde han ett tjut av raseri och besvikenhet, som sade mera än hela böcker, och störtade, åtföljd av sina enda två kvarlevande anhängare, bort från platsen, där han lämnade delawarerna kvar upptagna av att från de döda taga de blodiga minnesmärkena av sin seger.
Men Unkas, som förgäves hade sökt sin fiende i handgemänget, rusade på för att förfölja honom, och Falköga Heyward och David följde honom tätt i spåren. Allt vad kunskaparen nu kunde göra var att hålla sin bössmynning litet framför Unkas, men detta var tillräckligt att skydda honom liksom med makten hos en trollsköld. En gång syntes Magua benägen att göra en ny och sista ansträngning för att hämnas sina förluster; men övergivande denna tanke
