Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
327

sjunkit ned på hans bröst och han höll på att hastigt återfalla i grubblande svårmod, då den redan omnämnda unga franska officern tillät sig att lätt vidröra hans arm. Så snart han lyckats ådraga sig den sörjande gamle mannens uppmärksamhet, pekade han på en grupp av unga indianer, som närmade sig med en lätt men noga övertäckt bår, varpå han på ett meningsfullt sätt pekade uppåt mot solen.

»Jag förstår er, jag förstår», sade Munro med tillkämpad fasthet i rösten. »Det är Guds vilja och jag underkastar mig den. Cora, mitt barn, om en förkrossad faders böner numera kunde gagna dig, hur lycklig skulle du ej bli! — Kommen, mina herrar, vår plikt här är fullgjord, låtom oss avlägsna oss», tillade han, i det han såg sig omkring med en min av stolt lugn, ehuru den smärta, som skälvde i hans insjunkna anletsdrag, var allt för djup att kunna helt döljas.

Heyward lydde beredvilligt en uppmaning, som kallade honom bort från ett ställe, där han varje ögonblick kände hur självbehärskningen var nära att överge honom. Under det hans följeslagare höllo på att stiga till häst, fick han tillfälle att trycka kunskaparens hand och upprepa den överenskommelse de redan hade träffat att åter mötas inom den brittiska härens förpostlinjer. Därpå svingade han sig raskt i sadeln och red fram till båren, från vilken utgingo låga, halvkvävda snyftningar, vittnande om att Alice ännu var kvar där. Så redo alla de vita männen, utom Falköga, sin väg, följda av Montcalms adjutant och hans eskort, och hade snart försvunnit i den djupa skogen.

Men det band, som den gemensamma olyckan hade knutit mellan dessa skogens okonstlade inbyggare och främlingarna, som hade gjort dem ett så flyktigt besök, slets icke så lätt. År gingo, innan sägnen om den vita flickan och mohikanernas unga krigare upphörde att förjaga ledsnaden under de långa kvällarna och de besvärliga marscherna eller att elda deras unga tappra män att utkräva hämnd av sina arvfiender. Och de mera underordnade deltagarna i dessa minnesvärda tilldragelser glömdes ej heller så snart.

Genom kunskaparen, som under flera års tid efteråt