Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
47

skyddslingar och de täta skuggor, som syntes draga en ogenomtränglig slöja över skogens sköte.

Indianerna tvekade emellertid ej ett ögonblick, utan fattade de skrämda och motvilliga hästarna vid tyglarna och ledde dem ned i flodbädden. På kort avstånd från stranden vände de och voro snart dolda av den utskjutande strandbanken, under vars krön de förflyttade sig i en riktning motsatt strömmens lopp. Under tiden drog kunskaparen fram en näverkanot från dess gömställe under några låga buskar, vilkas grenar sattes i rörelse av strömvirvlarna, och gav kvinnorna en tyst vink att stiga i den. De lydde utan tvekan, om de än kastade mången skrämd och ängslig blick bakom sig i det tjocka dunkel, som nu låg likt en mörk skiljemur utefter flodbrädden.

Så snart Cora och Alice hade tagit plats, gav kunskaparen, utan att taga härsyn till det våta elementet, Heyward anvisning att hålla i den ena sidan av den bräckliga farkosten och tog själv plats vid den andra, varpå de förde den upp mot strömmen, följda av den döda fålens nedslagna ägare. På detta sätt fortsatte de sin färd många tiotal fot under en tystnad, som endast avbröts av vattnets porlande, då dess virvlar lekte omkring dem, eller det sakta plaskande, som deras egna försiktiga steg framkallade. Heyward överlämnade obetingat kanotens ledning åt kunskaparen, som för att undvika klippor och skär eller djupare ställen i floden närmade sig till eller avlägsnade sig från stranden med en säkerhet, som bevisade, hur väl han kände till den kurs de togo. Emellanåt hände det, att han stannade och mitt under den andlösa tystnad, som vattenfallets dova men tillväxande brus endast tjänade att göra så mycket verkningsfullare, lyssnade under pinsam spänning för att söka uppfånga varje ljud av någon levande varelse, som möjligen kunde förnimmas i den slumrande skogen. Så snart han emellertid blivit förvissad om, att allt var stilla och att ej ens hans uppövade sinnen kunde upptäcka någonting, som häntydde på att fiender närmade sig, fortsatte han betänksamt sitt långsamma och försiktiga framskridande. Äntligen nådde de en punkt i floden, där Heywards kringirrande blick fängslades av en klunga svarta föremål, som stodo samlade på ett ställe, där den