Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

4

att behärska för att kunna slå sina fiender. I närheten av sin södra ända mottog den tillflödena från en annan sjö, vilkens vatten var så klart, att den hade blivit särskilt utsedd av jesuitmissionärerna till förrättande av dopets sinnebildliga tvagning, varför den också erhållit benämningen Lac du Saint Sacrement, det vill säga Det heliga sakramentets sjö. De mindre trosivrande engelsmännen insågo sig göra dess ogrumlade flöden tillräcklig ära, när de gåvo den namn efter sin regerande furste, den andre av huset Hannover. Båda enade sig emellertid om att beröva de okunniga innehavarna av dess skogbeväxta stränder deras medfödda rättighet att till kommande släkten fortplanta det ursprungliga namnet Horican.

Slingrande sig fram bland otaliga öar och inbäddad mellan bergen, sträckte sig »Den heliga sjön» ännu ett trettiotal engelska mil söderut. Med den högslätt, som där lade sig i vägen för vattnets vildare framträngande, började en landsträcka på lika många mil, som förde den äventyrslystna resanden till stranden av Hudson på en punkt, där floden med de vanliga hinder, som forsarna lade i vägen, blev segelbar till sitt utlopp.

Då fransmännen under fullföljandet av sina djärva planer att tillfoga fienden skada med aldrig vilande företagsamhet till och med utsträckte sina försök till Alleghanybergens avlägsna och svårtillgängliga pass, kan man lätt föreställa sig, att deras till ordspråk blivna skarpsynthet icke skulle förbise de naturliga fördelar, som den av oss nyss skildrade trakten erbjöd. Också blev denna i egentlig mening den blodiga valplats, där de flesta av striderna om herraväldet i kolonierna utkämpades. Fästen byggdes på de olika punkter, som behärskade vägen, togos och återtogos, revos ned och byggdes upp igen, allt eftersom segern följde den ena eller andra partens fanor. Medan lantmannen skyggt drog sig tillbaka från de farliga passen inom de äldre nybyggarnas säkrare råmärken, sågos härar större än de, som mången gång i moderlanden hade förfogat över kronor och spiror, tränga in i dessa skogar, från vilka de sällan kommo ut igen annat än såsom skelettlika hopar, utmärglade av försakelser och lidanden eller modlösa efter lidna nederlag.