191
26.
Robinson och hans bordskamrater.
Jag märkte nu, att mitt krutförråd började ansenligt minskas; en förlust, den jag icke på något vis kunde ersätta. Detta gaf mig anledning till många funderingar, huru jag skulle bära mig åt, när det en gång tagit alldeles slut, d. v. s. huru jag skulle få några getter.
Jag hade visserligen under tredje året af min vistelse på ön fångat och tämt en killing, i hopp om, att äfven en gång komma öfver en bock; men detta ville icke lyckas mig, och under min väntan derpå behagade killingen bli get. Jag hade icke hjerta att slagta den, och så dog den slutligen af ålderdomssvaghet.
När detta inträffade hade jag redan tillbringat öfver tio år på ön, och, som sagdt, min ammunition var på sista upphällningen. Jag började derföre fundera på något konstgrepp att fånga getterna, och på sådant sätt få en och annan af dem lefvande i mitt våld. Jag behöfde i synnerhet en get med ungar.
I denna afsigt gjorde jag fällor, hvari de visserligen mer än en gång läto fånga sig; men som det felades mig tillräckligt starkt garn, så sleto getterna sönder fällorna, sedan de likvisst förut hållit tillgodo med betet. Nu försökte jag med fallgropar. I detta ändamål gräfde jag åtskilliga gropar på de ställen, der djuren plägade beta, och täckte dem med risqvistar. Flera gånger utströdde jag korn och ris invid groparna, utan att
