Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

28


Som han icke hyste minsta misstanke, gick han gerna in derpå och hissade seglen, emedan han stod i förn. Jag stod deremot vid rodret och styrde ännu en mil längre ut; derefter vände jag åt sidan, liksom jag åter velat börja fisket, och under det den unge gossen satt vid rodret, gick jag fram i förn till mohren, låtsade som jag ville taga upp någonting bakom honom, fattade honom plötsligt om benen och störtade honom hufvudstupa i hafvet. Men han var hastigt uppe igen, ty han sam som ett stycke kork, ropade mig, bad mig innerligt att jag åter skulle taga honom om bord, och svor, att han vore färdig att följa med mig till verldens ända.

Som han med en oerhörd styrka sam efter slupen, och vinden var svag, skulle han snart ha uppnått mig. Jag gick derföre in i kajutan, tog en af bössorna, lade an på honom, och ropade: Jag har inte gjort er något ondt, och tänker inte heller göra det, såvida ni afstár från ert uppsåt. Ni är nog stark simmare, för att uppnå stranden: hafvet är lugnt, skynda, att bege er i land och jag skall låta er obehindradt simma i land; men nalkas ni slupen, jagar jag en kula genom ert hufvud, ty jag har fast beslutit, att återvinna min frihet. Nu vände han om, och sam mot kusten. Jag tviflar icke på, att han, utan synnerlig möda uppnådde den; ty han var en utmärkt simmare.

Sedan han aflägsnat sig, vände jag mig till gossen, som hette Xury, och sade till honom: “i fall du lofvar att vara mig trogen, vill jag göra dig till en dugtig karl; lägger du deremot inte genast handen öfver ditt ansigte, till tecken, att du menar redligt med mig (detta