Hoppa till innehållet

Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

55


vi förr kunde vänta oss bli uppätna af vildar, än återkomma till vårt hem. I denna fruktansvärda belägenhet fortfor vinden att blåsa med lika häftighet, då i gryningen en af vårt folk ropade land. Vi hade knappt störtat ur kajutan, för att se, i hvilken vrå af jorden vi befunno oss, då fartyget stötte på en sandbank.

Det hämmades härigenom hastigt i sin fart, och vågorna bröto sig med sådan häftighet mot detsamma, att vi hvarje ögonblick väntade vårt slut och flydde till akterskansen, för att skydda oss mot de öfverslående vågorna.

Den, som icke varit i en dylik belägenhet, kan knappast fatta den bestörtning, som i sådana ögonblick intar besättningen. Vi visste hvarken hvar vi voro eller till hvilket land stormen kastat oss, eller om detta var en ö eller fast land, om det hade innevånare eller var obebodt; och som stormen fortfor att blåsa, ehuru med aftagande styrka, vågade vi icke en gång hoppas, att fartyget ens några minuter till skulle kunna förblifva i detta läge, utan att brista sönder, såvida icke vinden, liksom genom ett underverk, hastigt kastat om. Ångestfulla betraktade vi hvarandra, med hvarje minut väntande döden, och beredde oss på affärden till en annan verld, emedan vi i denna hade ingenting eller föga mer att göra.

Vår sista tröst, det enda som uppehöll sista gnistan af vårt slocknande mod, bestod nu derutinnan, att fartyget, mot all förväntan, ännu höll ihop, och kaptenen förkunnade oss, att vinden började lägga sig. Ehuru vi sjelfva märkte, att den gaf något efter, så satt likväl det strandade fartyget alldeles för fast på sandbanken, för