Sida:Det går an 1839.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


FÖRSTA KAPITLET.


»Ett intagande och märkvärdigt mellanting!
Landtflicka icke, Bondflicka alls icke — men icke
heller riktigt af bättre klass.»



En skön thorsdagsmorgon i julii månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm och skyndade utför backen emellan Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till Mälarstranden, der ångbåtarne lågo. Alla hastade till Yngve Frey, lupo in öfver landgången med snabbhet, ty tiden till afresan var redan slagen, och ångkaptenen kommenderade »fremmande från bord!»

De fremmande togo derföre ett kortvulet afsked af sina bortresande vänner och återgingo på stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut. Efter några minuter var den långt borta på vattnet.

»Förgäfves! det är för sent, min fru!» muttrade en och annan resande skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på Riddarholmsstranden, och med näsdukshviftningar och häftiga åtbörder gaf tillkänna, att hon var en