— 253 —
— Hon är gift med en adelsman af edra bekanta.
— Verkligen? Men hvarför sade ni då, att hertigen har älskat henne?
— Därför att jag alltid talar sanning, herr baron. Stig nu in, så får ni själf se och döma! Kom ihåg, hvad jag har lofvat er!
— Ja, ja — jag minns! Då jag grät öfver mitt älskade barns död, sade ni till mig: “Trösta er, gamle man, Guds barmhärtighet är stor.” Men att lofva mig tröst, det är så godt som att utlofva ett underverk.
— Stig in, herr baron! uppmanade Bussy med det leende, som alltid talade till den gamles hjärta.
Baron de Méridor steg af hästen.
Gertrude hade skyndat ned till porten och stod helt förvånad på tröskeln. Hon betraktade med förvirrad uppsyn doktor Rémy, Bussy och baron de Méridor, ur stånd att kunna fatta genom hvilken försynens tillskyndelse dessa tre kunde ha samlats därutanför.
— Gå genast och underrätta grefvinnan de Monsoreau, att herr de Bussy har kommit tillbaka och vill nödvändigt tala med henne, sade grefven. Men säg henne, vid allt hvad heligt är, inte ett ord om hvem som är med mig, tillade han saktare.
Grefvinnan de Monsoreau, upprepade den gamle mannen häpen, grefvinnan de Monsoreau!
Stig på, herr baron, sade Bussy och sköt honom öfver tröskeln.
Medan den gamle med stapplande steg närmade sig trappan och började stiga uppför densamma, hördes Diana säga med en säregen darrning i rösten:
— Herr de Bussy, säger du, Gertrude? Låt honom stiga in!
— Den där rösten, utbrast baron de Méridor häftigt och stannade midt i trappan, den där rösten — ack, min Gud!
— Gå vidare, herr baron! uppmanade Bussy.
I samma ögonblick som den gamle mannen grep tag i ledstången och stirrade förvirrad omkring sig, syntes nu ofvanför trappan en härlig uppenbarelse, belyst af solens sken. Det var Diana, vackrare än någonsin och med ett lyckligt leende på sina läppar, ehuru hon ej väntade att få se sin far.
Vid denna syn, som den gamle baronen tog för en öfvernaturlig uppenbarelse, uppgaf han ett genomträngande skrik, och med sina utsträckta armar och virriga ögon var han en så genuin bild af vanvett och förskräckelse, att Diana, som hade varit färdig att kasta sig om hans hals, drog sig tillbaka helt förskrämd.
Baronen famlade omkring sig och fann snart ett stöd. Det var Bussys axel.
— Diana lefvande! mumlade han. Diana! Min Diana, som jag har ansett död. Ack, min Gud!
