Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/490

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 86 —

Plötsligt satte kamraten på högra sidan öfver ett dike och red in i Vincennesskogen. Samtidigt gaf han sina följeslagare den lättfattliga anvisningen:

— Kom med!

Kamraten till vänster lydde utan att svara. Ännu hade hertigen icke hört ett enda ord gå öfver hans läppar.

Hertigen behöfde icke på minsta sätt uppmuntra sin häst. Det ädla djuret hoppade öfver diket med samma lätthet som de andra och med ett lätt frustande, som besvarades i korus inifrån skogen.

Hertig François ville hålla in sin häst. Han fruktade, att man förde honom i ett bakhåll.

Men det var för sent; hästen tycktes icke längre känna tygeln. Då. han såg sina båda kamrater sakta farten, gjorde han likväl på samma sätt, och inom kort befann sig hertigen på en öppen plats i skogen, där åtta eller tio ryttare höllo i militärisk ordning. Deras rustningar blänkte i månskenet.

— Hvad vill detta säga, min herre? utropade hertigen och vände sig till den som fört befälet under flykten.

— Ventre saint-gris! svarade den tillfrågade, det betyder att vi ä' räddade! —

— Ni, Henri? utbrast hertigen af Anjou förbluffad, — är det ni, som har räddat mig ur fångenskapen?

— Förvånar det er? sade kungen af Navarra. — Vi äro ju bundsförvanter!

Han såg sig om efter kamraten.

— Hvart böfveln tar du vägen, Agrippa? — ropade han.

— Här är jag, svarade Agrippa, som hittills ej hade öppnat munnen under färden. — Men om ni fortfar att behandla edra hästar på det här sättet, så … Och så få som ni har …

— Seså, seså, gräla inte! sade kungen af Navarra lugnande. — Finns här bara två till, uthvilade och raska, som kunna gå tolf mil i sträck, så är det allt som behöfs.

— Och hvart för ni mig, käre kusin? frågade hertigen oroligt.

— Hvart ni vill! svarade Henri af Navarra, — bara det går raskt! Ty d'Aubigné har rätt — kungen af Frankrike har ett mera välförsedt stall än jag, och han kan ha råd att spränga ett helt tjog hästar, om han får det infallet att förfölja oss.

— Och det står mig fritt att bege mig hvart jag vill? frågade hertigen.

— Naturligtvis! Jag afvaktar edra order, förklarade kungen af Navarra.

— Jag vill helst till Angers.

— Till Angers? Ja, där är ni ju hemma hos er.