— 92 —
— Vi, säger du? Hvad menar du med det, Diana?
— Jag menar min far och jag! Min far är adelsman, han kunde ha talat med kungen. Och jag är stolt och själfständig — jag fruktar inte den jag hatar. Men jag skall säga dig skälet till min feghet: jag förstod att han inte älskade mig.
— Du ljuger för dig själf! utbrast Jeanne. — Du tror inte på det du nu säger — tvärtom, du lilla hycklerska! — tillade hon med ömt smekande ton.
— Det är lätt för dig att tro på kärleken, flämtade Diana och satte sig åter bredvid sin väninna. — Herr de Saint-Luc gifte sig ju med dig i trots af sin kungs önskan — han förde bort dig i hemlighet från Paris — och nu får du med dina smekningar trösta honom för onåd och landsflykt!
— Han är rätt belåten med denna tröst, — förklarade Jeanne skälmaktigt.
— Men jag däremot, fortsatte Diana, — betänk huru annorlunda mitt öde har gestaltat sig! Försök att tänka dig in i min belägenhet, Jeanne! Den obetvinglige Bussy hade för en tid fäst sina ögon på mig — han, som aldrig har velat veta af några hinder i sin väg! Men sedan mitt giftermål blef officielt och jag presenterades vid hofvet, har han icke sett åt mig en gång! Jag sammanträffade med honom i en klosterträdgård, där vi voro så godt som allena. Å, när jag tänker på, att om han hade haft en häst utanför porten, skulle han då ha kunnat föra bort mig gömd under hans kappa! Jag vet, att han i den stunden led för min skull — jag såg det på hans sorgfulla ögon, hans bleka läppar och hans feberaktiga väsen. Jag skulle ha velat offra mitt lif för att göra honom lycklig och glad igen! Men jag gick — och han hade inte en tanke på att hålla mig kvar … Vänta, det är ändå mer! Å, du vet inte hvad jag lider! … Han visste, att jag reste från Paris hit till Méridor, och han visste — se, jag rodnar vid blotta tanken därpå — att herr de Monsoreau endast till namnet är min make, Han visste, att jag reste ensam — och under hela vägen har jag oupphörligt sett mig om efter honom, väntande att få höra hofslagen af hans häst bakom oss. Men nej! Ingenting annat än tom enslighet! Jag säger dig, att han inte längre har en tanke på mig. Hvarför skulle han besvära sig med att resa till Anjou efter mig, då det finns så många vackra kvinnor vid kung Henris hof? — Deras småleenden betyda mer för honom, än om den lilla landtlollan på Méridor hundra gånger tillstod, att hon älskar honom. Förstår du mig? Inser du ändligen, att jag har rätt? Att jag är föraktad och glömd? Å, Jeanne, Jeanne!
Diana hade knappt talat ut, förrän det knakade häftigt i ekens grenar och en mängd murbruk och mossa rullade utför slottsparkens
